Bernard Lawrence "Bernie" Madoff, född 29 april 1938 i Queens, New York, är en amerikansk finansman. Han driver sedan 1960 kapitalmarknadsbolaget Bernard L. Madoff Investment Securities LLC. Den 11 december 2008 arresterades Madoff av den amerikanska federala polisstyrkan FBI misstänkt för bedrägeri. När rättegången inleddes i New York 12 mars 2009 förklarade sig Madoff skyldig till elva åtalspunkter inklusive bedrägeri och penningtvätt. Han riskerar att dömas till 150 års fängelse.
Madoff grundade sitt företag med pengar han tjänat på arbete som livräddare och försäljare av sprinklersystem. Företaget växte stadigt och kom att bli en av USA:s större market makers. Madoff var en av initiativtagarna till börsen Nasdaq och var under många år medlem i dess styrelse. I takt med att hans förmögenhet växte kom han att lägga stora pengar på välgörenhet. Flera familjemedlemmar kom att arbeta i företaget. Såväl Madoffs bror som hans två söner hade höga poster.
Madoffs företag hade en division som var en investmentbank. Den tillhandahöll ett placeringsalternativ som marknadsfördes som ett slags hedgefond. Verksamheten bedrevs i ett särskilt kontor skilt från det övriga företaget av 24 medarbetare i ett kontor i Lipstick Building i Midtown.
Över åren gav fonden en jämn och god avkastning på lite mer än 10 %. FBI misstänker att fonden i själva verket var ett slags pyramidspel. Den rapporterade avkastningen utgjordes av nyinvesteringar av andra investerare. Madoff lyckades hålla hjulen snurrande i många år bland annat genom att inte ge en överdriven avkastning från början, som många andra pyramidspel, utan en jämn och måttlig avkastning. Vidare undvek han insyn genom att dels sälja alla börsaktier och andra finansiella instrument i slutet av varje månad så att den rapportering som skickades till tillsynsmyndigheten SEC bara visade kontanter, dels genom att inte tillhandahålla onlinetjänster för investerare. De fick endast saldobesked per post varje månad och kunde inte följa investeringarna via internet.
Efter flera år av ryktesspridning inom finansvärlden slog en av Bernie Madoffs söner larm till myndigheterna om vad som pågick. Den 12 december 2008 slog FBI till mot företaget och tog in Madoff för förhör. Denne släpptes sedermera fri mot en borgenssumma på tio miljoner Amerikanska dollar och fick reseförbud. En tid senare låstes han in på grund av att man ansåg att han kunde vara flyktbenägen. Företaget och fonden är satt under tvångsförvaltning. Omfattningen av förlusterna är mycket stora; vissa bedömningar gör gällande att 50 miljarder dollar saknas. I så fall är bedrägeriet tidernas största.
Bland investerare som förlorat pengar finns flera av världens största banker och investmentfonder samt flera förmögna privatpersoner. Banco Santander uppges ha förlorat över tre miljarder dollar, HSBC en miljard dollar och Royal Bank of Scotland 700 miljoner dollar. Nordea uppges ha motsvarande en halv miljard svenska kronor investerade i fonden för pensionssparares räkning. Även flera institutionella placerare som välgörenhetsstiftelser och donationsfonder till förmån för sjukhus och universitet hör till förlorarna. Ett exempel är Elie Wiesels stiftelse Foundation for Humanity, som har förlorat större delen av sina medel.
Söderhavsbubblan var en spekulationsbubbla i början på 1700-talet. Privatpersoner spekulerade i bolaget South Sea Company, Söderhavskompaniet, som var ett brittiskt handelskompani som beviljats handelsmonopol på Sydamerika av kolonialmakten Spanien. Bolaget kom även att användas som inofficiell bank för att hjälpa till att finansiera statskassan. Bolagets värdepapper blev väldigt eftertraktade och steg snabbt i pris innan kurserna snabbt föll och gjorde många ruinerade.
Bolaget etablerades på initiativ av brittiske finansministern Robert Harley år 1711. Samtidigt pågick Spanska tronföljdskriget och britterna hade fått försäkran om långtgående rättigheter att bedriva handel med de spanska kolonierna efter kriget. Finansministern bildade bolaget i förtid och började ta in kapital från hugade investerare genom dels försäljning av aktier, dels utfärdande av statligt garanterade obligationer. Pengarna från aktieförsäljningen kunde användas för att finansiera den av kriget hårt ansträngda brittiska statskassan. Värdepapperen blev mycket populära eftersom de garanterade minst sexprocentig årlig avkastning med statlig garanti.
Vid freden i Utrecht 1713 som avslutade Spanska tronföljdskriget fick inte brittiska staten så långtgående handelsrättigheter som man hoppats på. Storbritannien fick dock i praktiken monopol på slavhandel från Västafrika till kolonierna i form av rätten att årligen införa 4200 slavar till de spanska kolonierna på ett till tre slavskepp. Slavhandeln kom inte igång förrän först 1717 och i takt med att förbindelserna mellan Storbritannien och Spanien långsamt försämrades stod det klart att utsikterna att Söderhavskompaniet skulle få utökade handelsrättigheter var mörka. Under sin verksamhetstid redovisade Söderhavskompaniet ganska måttliga vinster.
I Storbritannien var dock förväntningarna på bolaget fortsatt höga hos allmänheten. För att utnyttja intresset att investera i bolaget gjordes 1719 ett nytt finansieringsupplägg där bolaget lånade upp stora mängder medel av villiga investerare. Pengarna användes till att återbetala en stor del av statsskulden. De som lånat in medlen fick en konvertibel, rätt att byta lånen mot nyutfärdade aktier i kompaniet. Omfattande spekulation drev upp aktiekursen från 128 brittiska pund i januari 1720 till 550 pund i maj. I augusti var priset uppe i 1000 pund. Söderhavsbolaget erbjöd även själv förmånliga lån till personer som ville köpa aktier i bolaget.
Söderhavskompaniet väckte intresse för aktiehandel i största allmänhet och aktiekurserna i andra bolag sköt också i höjden. Flera nybildade bolag erbjöd intresserade att investera, många gånger till oklara villkor. Det mest ökända exemplet är ett bolag som presenterade affärsidén "A company for carrying out an undertaking of great advantage, but nobody to know what it is" vilket kan översättas ungefär med ett bolag som ska bedriva en mycket lönsam verksamhet men ingen får veta vad. Sådana bolag kallades bubbles, bubblor, och är ursprunget till begreppet bubbla som används för överdrivet uppdrivna priser som till exempel IT-bubblan eller fastighetsbubblan.
Under sommaren 1720 började vissa sälja sina aktier för att hämta hem vinsterna. Genom en statlig kampanj där statsanställda och andra uppmuntrades att satsa sina pengar i bolaget vände kursen uppåt igen och nådde sin topp i augusti. Vid det tillfället skulle bolaget betala ut den garanterade avkastningen på sina utestående värdepapper. Det visade sig då att det var svårt att få tillbaka utlånade pengar till dem som lånat av bolaget för att spekulera i aktierna. Samtidigt inträffade en finansiell kris i Europa till följd av Mississippibolagets sammanbrott som främst påverkade den franska ekonomin men spred allmän osäkerhet. Kursen på Söderhavsbolagets aktier vände snabbt neråt och redan i slutet av september var kursen nere i 150 pund. Många förlorade enorma belopp vilket gav ringar på vattnet i ekonomin. Många affärsidkare fick inte betalt för leveranser till tidigare förmögna personer och fick själva problem.
Under kommande år visade det sig även att många ledande befattningshavare i bolaget skott sig på bolagets medel och omfattande korruption avslöjades. Regeringen drabbades av en förtroendekris. Företagsledningens privata tillgångar konfiskerades och användes för att till viss del kompensera dem som förlorat pengar.
Storbritannien införde en lag som krävde kungligt tillstånd att låta ett företag bedriva handel i sina aktier, en slags första kapitalmarknadslag.
South Sea Company togs över av brittiska ostindiska kompaniet och Bank of England. Bolaget var fortsatt aktivt fram till 1760-talet men huvudverksamhen förblev hantering av statliga krediter snarare än handel under hela denna tid.
En upprörd folkmassa samlas på Wall Street den 24 oktober 1929 efter att historiens största börskrasch hade ägt rum !
Wall Street-kraschen är benämningen på den börskrasch som startade med svarta torsdagen 24 oktober 1929 på börsen på Wall Street, Manhattan, New York och som blev inledningen till den stora depressionen i USA och Europa på 1930-talet.
Kraschen föregicks av en period under senare delen av 1920-talet med hausse-artad börsmarknad, under vilken miljoner amerikaner lockades att investera i aktier. Den ökade investeringen drev i sin tur upp kurserna till spektakulärt höga nivåer, och skapade starka förväntningar på ytterligare uppgångar. Småsparare, företag och banker satsade allt större del av sina tillgångar och man lånade även till höga räntor för att kunna finansiera ytterligare investeringar på börsmarknaden.
3 september 1929 nådde aktiekurserna sin högsta punkt, och efter det började marknaden bli instabil med både upp- och nedgångar, men trots detta fortsatte spekulationerna.
Efter en kort tids nedgångar sprack slutligen bubblan den 24 oktober. Dagen kallas den "svarta torsdagen". Det uppstod säljpanik då börsen störtdök. Folk trängdes utanför börslokaler och hos aktiemäklare, och polis fick sättas in på många håll för att upprätthålla ordningen. På en enda dag bytte 13 miljoner aktier ägare, vilket var rekord, och många börser tvingades stänga på grund av paniken. En viss återhämtning skedde dock efter att lugnande uttalanden gjorts av centrala representanter för banker och börs, och paniken mattades av något. Under efterföljande fredag och lördag höll sig kurserna någorlunda stabila. Den kortvariga stabiliteten kan bero på att Wall Street-börsens ordförande Richard Whitney fick en blankocheck av några av de större aktörerna på marknaden för att stödköpa aktier och dämpa raset.
Lugnet var dock bara kortvarigt, på måndagen och tisdagen återkom torsdagens panik med katastrofalt kursfall till följd. Under dessa dagar föll aktierna 25% och på tisdagen sattes nytt säljrekord med 16,4 miljoner aktier, varför dessa dagar också brukar gå under benämningen "svarta". Vid slutet av november hade investerarna förlorat 100 miljarder dollar och börsvärdet hade sjunkit med 40%. Företag och banker gick i konkurs, och många blev arbetslösa, och småsparare fick lämna sina hem och gårdar när de inte längre kunde betala de höga låneräntorna.
Kraschen övergick i ekonomisk depression med hög arbetslöshet och fallande produktivitet, som spred sig till Europa och aktiekurserna fortsatte att sjunka under de första åren av 1930-talet. Marknaden återhämtade sig inte förrän långt efter andra världskrigets slut.
En SOES BANDIT är ett amerikanskt slang-uttryck för en så kallad daytrader på börsen. SOES banditerna var pionjärer inom daytrading iom att marknaden inte ville att den enskilda lilla individen skulle handla själv på börsen. Bankerna hade en gigantisk spread mellan köp och sälj kurs och när börsen rasade 1987 så fanns det ingen market maker som svarade i telefon när du ville sälja dina aktier.
NASDAQ införde ett nytt system som kallades för SOES (Small Order Execution System), där alla var lika mycket värda oavsett storlek eller kapital. En market maker som fick sin köp eller sin sälj position fylld var tvungen att "reloada" eller förnya sin position inom 10 sek på börsen. Det var ett av grundkraven för att få vara market maker. Daytradarna spenderade hela dagarna med att lägga in köp och sälj ordrar innanför de stora aktörernas spread som oftast var orimligt stora.
Det resulterade givetvis att spreaden minskade vilket gagnade alla aktieplacerare på marknaden, men bankernas market makers som fick se sina fina bonusar och vinster minskade tyckte att alla SOES-traders var banditer :-)
What Does SOES BANDIT Mean ?
A slang term for traders who make rapid buy and sell orders, using the SOES system, in order to make a profit from small price changes.
So what is a SOES BANDIT ?
SOES bandits are individual investors who day-trade primarily through Nasdaq's Small Order Execution System (SOES). They attempt to predict short-term price movements of Nasdaq stocks by observing trades and changes in market maker quotes. We find that they usually hold positions for only a few minutes and usually trade profitably.
They do not exploit single market makers who have failed to update quotes, but usually trade before the majority of dealers change quotes. It is interesting that SOES bandits trade profitably against dealers who have as much or more information. We attribute this to the greater incentives of the bandits. Market makers are trading with the firm's money while SOES bandits are trading with their own.
Day traders were described in the preliminary prospectus for All-Tech (filed in 1998) as those who engage in the buying and selling of securities many times during the course of a day based on short-term price volatility. They typically close out open positions by the end of trading day in order to manage risk when the markets are closed. Positions are sometimes closed within minutes of the initial purchase or sale.
