Bernard Lawrence "Bernie" Madoff, född 29 april 1938 i Queens, New York, är en amerikansk finansman. Han driver sedan 1960 kapitalmarknadsbolaget Bernard L. Madoff Investment Securities LLC. Den 11 december 2008 arresterades Madoff av den amerikanska federala polisstyrkan FBI misstänkt för bedrägeri. När rättegången inleddes i New York 12 mars 2009 förklarade sig Madoff skyldig till elva åtalspunkter inklusive bedrägeri och penningtvätt. Han riskerar att dömas till 150 års fängelse.
Madoff grundade sitt företag med pengar han tjänat på arbete som livräddare och försäljare av sprinklersystem. Företaget växte stadigt och kom att bli en av USA:s större market makers. Madoff var en av initiativtagarna till börsen Nasdaq och var under många år medlem i dess styrelse. I takt med att hans förmögenhet växte kom han att lägga stora pengar på välgörenhet. Flera familjemedlemmar kom att arbeta i företaget. Såväl Madoffs bror som hans två söner hade höga poster.
Madoffs företag hade en division som var en investmentbank. Den tillhandahöll ett placeringsalternativ som marknadsfördes som ett slags hedgefond. Verksamheten bedrevs i ett särskilt kontor skilt från det övriga företaget av 24 medarbetare i ett kontor i Lipstick Building i Midtown.
Över åren gav fonden en jämn och god avkastning på lite mer än 10 %. FBI misstänker att fonden i själva verket var ett slags pyramidspel. Den rapporterade avkastningen utgjordes av nyinvesteringar av andra investerare. Madoff lyckades hålla hjulen snurrande i många år bland annat genom att inte ge en överdriven avkastning från början, som många andra pyramidspel, utan en jämn och måttlig avkastning. Vidare undvek han insyn genom att dels sälja alla börsaktier och andra finansiella instrument i slutet av varje månad så att den rapportering som skickades till tillsynsmyndigheten SEC bara visade kontanter, dels genom att inte tillhandahålla onlinetjänster för investerare. De fick endast saldobesked per post varje månad och kunde inte följa investeringarna via internet.
Efter flera år av ryktesspridning inom finansvärlden slog en av Bernie Madoffs söner larm till myndigheterna om vad som pågick. Den 12 december 2008 slog FBI till mot företaget och tog in Madoff för förhör. Denne släpptes sedermera fri mot en borgenssumma på tio miljoner Amerikanska dollar och fick reseförbud. En tid senare låstes han in på grund av att man ansåg att han kunde vara flyktbenägen. Företaget och fonden är satt under tvångsförvaltning. Omfattningen av förlusterna är mycket stora; vissa bedömningar gör gällande att 50 miljarder dollar saknas. I så fall är bedrägeriet tidernas största.
Bland investerare som förlorat pengar finns flera av världens största banker och investmentfonder samt flera förmögna privatpersoner. Banco Santander uppges ha förlorat över tre miljarder dollar, HSBC en miljard dollar och Royal Bank of Scotland 700 miljoner dollar. Nordea uppges ha motsvarande en halv miljard svenska kronor investerade i fonden för pensionssparares räkning. Även flera institutionella placerare som välgörenhetsstiftelser och donationsfonder till förmån för sjukhus och universitet hör till förlorarna. Ett exempel är Elie Wiesels stiftelse Foundation for Humanity, som har förlorat större delen av sina medel.
Söderhavsbubblan var en spekulationsbubbla i början på 1700-talet. Privatpersoner spekulerade i bolaget South Sea Company, Söderhavskompaniet, som var ett brittiskt handelskompani som beviljats handelsmonopol på Sydamerika av kolonialmakten Spanien. Bolaget kom även att användas som inofficiell bank för att hjälpa till att finansiera statskassan. Bolagets värdepapper blev väldigt eftertraktade och steg snabbt i pris innan kurserna snabbt föll och gjorde många ruinerade.
Bolaget etablerades på initiativ av brittiske finansministern Robert Harley år 1711. Samtidigt pågick Spanska tronföljdskriget och britterna hade fått försäkran om långtgående rättigheter att bedriva handel med de spanska kolonierna efter kriget. Finansministern bildade bolaget i förtid och började ta in kapital från hugade investerare genom dels försäljning av aktier, dels utfärdande av statligt garanterade obligationer. Pengarna från aktieförsäljningen kunde användas för att finansiera den av kriget hårt ansträngda brittiska statskassan. Värdepapperen blev mycket populära eftersom de garanterade minst sexprocentig årlig avkastning med statlig garanti.
Vid freden i Utrecht 1713 som avslutade Spanska tronföljdskriget fick inte brittiska staten så långtgående handelsrättigheter som man hoppats på. Storbritannien fick dock i praktiken monopol på slavhandel från Västafrika till kolonierna i form av rätten att årligen införa 4200 slavar till de spanska kolonierna på ett till tre slavskepp. Slavhandeln kom inte igång förrän först 1717 och i takt med att förbindelserna mellan Storbritannien och Spanien långsamt försämrades stod det klart att utsikterna att Söderhavskompaniet skulle få utökade handelsrättigheter var mörka. Under sin verksamhetstid redovisade Söderhavskompaniet ganska måttliga vinster.
I Storbritannien var dock förväntningarna på bolaget fortsatt höga hos allmänheten. För att utnyttja intresset att investera i bolaget gjordes 1719 ett nytt finansieringsupplägg där bolaget lånade upp stora mängder medel av villiga investerare. Pengarna användes till att återbetala en stor del av statsskulden. De som lånat in medlen fick en konvertibel, rätt att byta lånen mot nyutfärdade aktier i kompaniet. Omfattande spekulation drev upp aktiekursen från 128 brittiska pund i januari 1720 till 550 pund i maj. I augusti var priset uppe i 1000 pund. Söderhavsbolaget erbjöd även själv förmånliga lån till personer som ville köpa aktier i bolaget.
Söderhavskompaniet väckte intresse för aktiehandel i största allmänhet och aktiekurserna i andra bolag sköt också i höjden. Flera nybildade bolag erbjöd intresserade att investera, många gånger till oklara villkor. Det mest ökända exemplet är ett bolag som presenterade affärsidén "A company for carrying out an undertaking of great advantage, but nobody to know what it is" vilket kan översättas ungefär med ett bolag som ska bedriva en mycket lönsam verksamhet men ingen får veta vad. Sådana bolag kallades bubbles, bubblor, och är ursprunget till begreppet bubbla som används för överdrivet uppdrivna priser som till exempel IT-bubblan eller fastighetsbubblan.
Under sommaren 1720 började vissa sälja sina aktier för att hämta hem vinsterna. Genom en statlig kampanj där statsanställda och andra uppmuntrades att satsa sina pengar i bolaget vände kursen uppåt igen och nådde sin topp i augusti. Vid det tillfället skulle bolaget betala ut den garanterade avkastningen på sina utestående värdepapper. Det visade sig då att det var svårt att få tillbaka utlånade pengar till dem som lånat av bolaget för att spekulera i aktierna. Samtidigt inträffade en finansiell kris i Europa till följd av Mississippibolagets sammanbrott som främst påverkade den franska ekonomin men spred allmän osäkerhet. Kursen på Söderhavsbolagets aktier vände snabbt neråt och redan i slutet av september var kursen nere i 150 pund. Många förlorade enorma belopp vilket gav ringar på vattnet i ekonomin. Många affärsidkare fick inte betalt för leveranser till tidigare förmögna personer och fick själva problem.
Under kommande år visade det sig även att många ledande befattningshavare i bolaget skott sig på bolagets medel och omfattande korruption avslöjades. Regeringen drabbades av en förtroendekris. Företagsledningens privata tillgångar konfiskerades och användes för att till viss del kompensera dem som förlorat pengar.
Storbritannien införde en lag som krävde kungligt tillstånd att låta ett företag bedriva handel i sina aktier, en slags första kapitalmarknadslag.
South Sea Company togs över av brittiska ostindiska kompaniet och Bank of England. Bolaget var fortsatt aktivt fram till 1760-talet men huvudverksamhen förblev hantering av statliga krediter snarare än handel under hela denna tid.
Tulpanmanin eller tulpansvindeln var en finansbubbla i Nederländerna under 1630-talet, baserad på handel med tulpaner. Den räknas som världens första spekulationsbubbla.
Tulpanen hade nått Europa under mitten av 1500-talet via det Osmanska riket, men hade tidigare mest varit en angelägenhet för botaniker och samlare, delvis eftersom den förökade sig långsamt. På 1630-talet spreds odlandet i det merkantila Nederländerna, där blommorna visade sig trivas väl i klimatet där. Handlare gjorde upptäckten att priset ökade om de höll på de dyrare lökarna en tid. En ny generation odlare trädde in på scenen, och började arrendera mark och odla tulpaner i stor skala, vilka de även sålde på egen hand. De började sälja lökarna i mindre och mindre volymer så att även mindre välbärgade personer fick råd att gå in i handeln – något som även underlättades av det faktum att reallönerna var höga –, samtidigt som Nederländerna upplevde en guldålder, varför det fanns mycket kapital.
För första gången såg man nu hur pengar skenbart kunde föröka sig själva: när fler och fler lockades av handeln ökade priserna, och även sådana lökar som tidigare ansetts defekta och kastas kunde nu säljas. Farhågorna om att botten skulle gå ur marknaden viftades bort med argumenten att tulpanerna bevisligen kunde föröka sig själva, och att folk snart skulle komma från andra delar av världen för att ta del av den holländska tulpanmarknaden. Eftersom lökarna endast kunde handlas med från juni till oktober, då de var ur jorden, vidlåddes handeln av en viss osäkerhet, som drev upp priserna ytterligare. Snart började man även handla med framtida skördar i vad som var historiens första terminsaffärer. Man köpte till och med framtida lökar av handlare som man visste inte hade täckning för dessa, vilka i sin tur var tvungna att köpa dessa i efterhand hos någon annan.
År 1634 steg efterfrågan brant, och två år senare hade priset tredubblats på vanliga lökar; de exklusiva än mer, vissa upp till 12 gånger. Folk drogs med i allt högre grad; vissa sålde hus och jord, ofta till underpris, för att kunna delta i handeln. Det året ökade en lök ”Centen” från 40 till 350 floriner på några månader.
Handeln nådde sin zenit vid årsskiftet 1636-1637. Då betalade en köpare en summa som motsvarade priset på 8 grisar, 4 oxar, 12 får, 24 ton vete, 48 ton råg, 4 tunnor öl, 2 ton smör, 79 liter vin, 425 kilo ost, samt en säng, ett knippe kläder, en silverbägare och ett mindre skepp för en enda lök ”Viceroy”.
I februari 1637 sprack det hela. Den 3 samma månad slutade priserna stiga, och folk fick bråttom att realisera sina vinster. Terminerna blev snabbt värdelösa, och vid veckans slut gick lagren med lökar inte längre att sälja. massor av människor ruinerades, och Nederländerna gick in i en ekonomisk depression.
